Danskar del 5

» Av murdocka | den 12-03-2010 kl. 06:02 | 29 Visningar (16 unika) | 1 kommentar | Anmäl inlägg!

1/1

Label

Japp, så fortsätter vi framåt i tiden, till år 1710. Det året vann Svenska soldater över danskar igen. Ledd av den ärevördiga Magnus Stenbock, som senare dog i dansk fångenskap efter förlusten vid Tönningen. Karl XII var grinig och envis och löste inte ut honom. Den här skärmytslingen var en riktig rysare. Skulle inte den klokaste danske befälhavaren varit sjuk, kunde det slutat annorlunda. Han står staty i Helsingborg, men han förtjänar att ha platsen som hans kung nu har. Att inte uppskatta drabbningen 1710 högre än en förlust 3 år senare, mot en överlägsen belägrare var inget annat än naivt och respektlöst. Magnus var tvungen att skrapa ihop soldater, dessa var inte de rutinerade indelta karolinerna i samma omfattning som ett par år innan. Det var inte för intet Sverige kallades för änkornas land under denna period, 25 år in på 1700-talet. Dansken har alltid utnyttjat ett Sverige i underläge. Att de råkade få en av Sveriges bästa fältherrar till motståndare, var nog föga förväntat, om än ålderstigen. Det var en enorm bedrift att samla ihop 10 000 soldater och dessutom 2000 högaffelbönder i reserven, som inte behövdes, visade det sig. Att enrollera så många under så kort tid, skulle inte ens en hårdnackad fältväbel mäkta med. Men nu var det en högaktad auktoritet som bad om frivilliga att försvara landet. I stort sett alla som kunde gå följde honom. Men men, det är ju så än idag, man glöms för de bra saker man gjort, och döms bara efter det sista, som i detta fall dessutom inte kan beskyllas för någon försummelse eller liknande. Sen hade ju också Pfalzkungarna sina brister. Envisa och beslutsamma, hade de fått något i skallen så ändrades inget. Bortsett från 30 nov. 1718.